Livsnjutare

Huvudet dunkar, allt jag ätit ville bara komma upp.
Jag som aldrig brukar bli så bakis. Men jag va typ full när ja vaknade i morse klockan sex.

Det va en trevlig kväll på Österby som vanligt.
Timmy och jag somnade först. Ble så jälka trött. Orkade knappt hålla ögonen öppna.
Skallebanken va inte att leka med i morse. Hu..
Som man alltid säger "-Jag ska aldrig mer supa!!!"


Förövrigt var jag då med Timmsan på Österby igår och nu idag har jag varit barnvakt. Alex är riktigt sjuk! Tycker synd om honom, han kan lixom knappt andas och så bränner man handen av sig om man tar honom på pannan. Det är nog första gången han är så pass sjuk. I morgon ska jag nog försöka göra en del plugg. Tråkigt men sant. Vill inte ha en massa och göra till nästa helg !

Matte provet i torsdags gick nog åt helvete precis som spanskan igår :(
Fan va jobbigt. Fösökte dränka mina sorger igår ;p, och det funkade bara för stunden, men nu har jag börjat tänka på det igen. Ångesten kommer tillbaka. Hu. Skärpning. Vill inte ha något IG i slutbetyget.


Känner mig bara så tom. Vet inte ens va jag själv tänker nu förtiden. Men det löser sig det. Jag är bara så osäker på mig själv. Känner mig.. ahh.. jag vet inte. Känns som om jag håller igen för mycket. Och att det är det enda som jag går att tänker på. Det känns som om jag vill mer än jag vågar. Det som gör att jag inte vågar, är att jag är rädd att visa saker på fel sätt, formulera mig på fel sätt, och att det i sin tur skulle såra dig. För det är något jag aldrig vill göra. Du betyder mest för mig. Kändes värre för ett tag sen men allt kommer eftersom. Det känns mycket bättre nu som jag sa. Tvången släpper lixom eftersom jag vet att det inte blir bättre av att bara gå och tänka på det. Va hjälper det att jag bara går och tänker på det. Visst läser vi varandras tankar väldigt bra. Men allt kan man inte lista ut bara genom kroppsspråket. Tror att du kanske känner precis samma sak.


Känner mig ännu sårad. Hatar det där dagboksinlägget hon en gång skrev.
Det kom som en kniv i ryggen. Om jag bara visste då va allt skulle få för koncekvenser så skulle jag sagt det där jag sa till dig i Boge en kväll, mycket mycket tidigare. Men du band dig samman med någon annan. I början kände jag hat mot er båda. Dels för att en av er var så jävla falsk endast för sitt eget bästa och dels för att jag aldrig trodde du skulle göra så mot mig. Men efter ett tag kändes det på något vis mest som om det bara var Du förlorat på det. Men nu idag hatar jag fan det. Att du någonsin skulle säga så trodde jag aldrig. Aldrig. Juh mer jag tänker på det, desto mer ångest får jag. Vi kanske hade vår tid. Även om du tycker det va mitt fel att de gick som det gick. Så va det ändå du, bara du som drog slutsattsen. Känns som om det här aldrig komma någonstans i och med att båda är för jävla stollta för att inse vem som ska ta första steget. Det känns bara som om jag är den som bryr sig mest.

Vänner betyder så enormt mycket i mina ögon.