Livsnjutare

Jag blir bara mer och mer förvirrad..

Alltså de är mitt liv och mina principer.. De är fan fucked up... Är de bara jag som har dessa principer, de känns iaf som det..




Jag gjorde en gång på ett ungefär samma sak, men jag har aldrig kännt mig så dum.. Och jag talade med den jag kanske hade/kom att såra väldigt mycket. Och hörde hur personen i fråga kände.


Men det som händer i mitt liv nu är ju bara heelt skruvat..
Man känner sig liksom inte så himla viktig i situationen även om man kanske borde vara just den viktigaste..


Men vad fan vet jag.. Blev egentligen inte chockad någon av gångerna.. Mest bara en aning sårad, men det gick efter en sekund över till förbannad. Men efter ytterligare någon sekund så sitter jag mest och funderar på att de är inte ens värt att bry sig. Kommer kännas skumt att bara ignorera, för min hjärna är byggd för att tänka.. Men de är de enda som kommer göra att jag inte får psykbryt. OCH varför ska JAG ta någon annans skitna "misstag" på mina axlar.. NAJ fan jag ska bara skiita i de från och med nu.. Svårt men värt.. För som de har varit de senaste veckorna i Norge orkar jag inte med igen..


Slöseri på hjärnverksamhet!!